Torkarhelvete

Jag är så satans trött på alla dessa torkarblad och dess sketna multikontakter, enligt utsago skall den ena vara lättare än den andra och passa si och så  på i stort sett allt man fäster den.

Men nog fan är det samma jävla visa varje gång, idiotsatansadapterhelvetet passar ju fan inte hur man än gör, till slut efter att ha stått där som en idiot får man i bästa fall skiten att sitta , men inte helt sällan blir det en gör om gör rätt. Jag HATAR och känna mig så dum när jag gör en sådan basic sak som att byta ett torkarblad.

Fixa skiten för helvete hur svårt kan det vara?

Jennie Ekström, med tio år på macken, har inte några problem att montera rätt torkarblad.

Sjuka sjuka sjukvård

Egentligen så ska vi ju skriva lite med glimten i ögat när vi gör våra inlägg. Men det är inte alltid det går. Idag är en sådan dag, när det inte går, men jag ska göra ett försök. Ämnet det gäller är svensk sjukvård, och det vill jag säga den är _riktigt_ sjuk den vården. Kan ju tillägga att jag inte använder mig av direkta citat, men innehållet är detsamma som personen sa.

En lördag mycket tidigt i höstas lyckades min sambo att skada sitt knä. Han ställde sig upp och det sa helt enkelt bara pang, fast med lite större bokstäver. Machoman som han är så tänkte han att det går över, men helgen hann inte passera innan han insåg att det inte skulle hålla att ”gå-av-sig” smärtan i knät.
Så han gör det som man fått lära sig att göra, han ringde vår Vårdcentral, och fick komma till en…sjukgymnast!  Läkarna hade inte tid. Detta trots att det finns att läsa på hemsidan för vårt läns landsting att knäskador ”alltid” ska behandlas av läkare i första hand och så snart som det går.
Snäll som han är sambon, så gick han till den lilla trevliga sjukgymnasten. Hon tittade på honom, klämde, kände och kontrollerade en god stund och sa sedan: Detta måste vara en skadad menisk, och det kan jag inte göra något åt. Det måste läkarna ta hand om. Samma sak skrev hon in i sambons journal, och så var hon så snäll att hon fixade en tid hos en läkare också åt honom. Hon bad i journalen att läkaren skulle kontrollera om det var en meniskskada eller inte eftersom hennes undersökning tydde på det.

Jag följde med till läkaren, dels av nyfikenhet, och dels för att knäskador har jag genomlidit några stycken och har lärt mig en del genom åren på det.  
Undersökningen tog inte fem minuter.  Den bestod av att läkaren tog i min sambos ben en gång när han låg ner. Kände ytterst lite om det glappade i sidled och sa: Det är en inflammation. Du får äta inflammationsdämpande i 14 dagar och gå ner i vikt. Du är ju tjock.
Det tog tio minuter att skriva ut receptet.
Inget belastningstest, inget vackeltest, inget test för att se i vilket läge smärtan uppstod och om hans knä låste sig eller inte.
Behöver vi tillägga att medicinen inte hjälpte ett dugg. Eller att han inte kommenterade sjukgymnastens fråga om den skadade menisken.

Efter fjorton dagar var han tillbaka på Vårdcentralen och fick en ny läkare. En kvinnlig, äldre. Hon hummar och mummlar. Det är svårt att höra vad hon säger, och fatta vad hon menar. Jag har träffat henne några gånger. Det är mer inövade fraser än egentlig omsorg. Mer yta än djup. Kanske är så det blir när man väljer att jobba efter pensionsåldern i ett sådant yrke. Det kanske finns en anledning till att även läkare får gå i pension. Eller!?

Hon kollade inte heller speciellt mycket. Men sambon stod på sig. Det gör _förbannat_ ont, hjälp mig! Han fick hjälp, eller han fick en tid för röntgen, för skelettröntgen. Med slutkommentaren ifrån läkaren: Om det är menisken så kommer det ändå inte att synas på den här undersökningen.
Och hon svarade inte heller på sjukgymnastens fråga, är menisken sönder.

Han gjorde sin röntgen.

Han fick ett brev ifrån Vårdcentralen där det stod att dom mycket riktigt inte hade sett någon skada av menisken, No shit!? Men ville han att dom skulle fortsätta undersöka honom? Eller det står inte med så vardagligt språk. För det står alltid Du, känns så modernt och varmt att tilltala folk på det viset. Eller vad tycker Du?
Självklart ville han gå till botten med vad det var som gjorde ont hela tiden, fick knät att låsa sig alternativ vika sig åt lite felaktiga håll, som bakåt och helt åt sidan. Inte helt bekvämt.

Han fick komma till den kvinnliga läkaren igen. Hon pensionären. Nu kom hon på en glimrande lösning, en remiss! Till ortopeden! Denna magiska plats, dit inte vanliga dödliga får komma, utan bara speciellt utvalda.  

ÄNTLIGEN! Eureka! Som om inte det hade varit den logiska lösningen redan första gången hon träffade honom?
Och nu gick det undan. Tid hos ortopedläkare, MR (Magnetröntgen) och en benfast (ursäkta skämtet) diagnos. Misstänkt kraftig ruptur av menisk. Operation är att rekommendera. Hör av er till oss så får vi bestämma en tid.

Nu hade vi kommit fram i december. För att få det hela undanstökat så snart som möjligt innan våren och annat härligt så ringde jag på stört. Pratade med en trevlig person som lovade att sätta upp honom på båda sjukhusens väntelista (vi har två stycken sjukhus i regionen som utför denna typ av operation). Han fick även komma med på listan för återbud, eftersom hon tyckte synd om min sambo för att läkarna hade tagit så lång tid på sig att ställa diagnosen.

Jul och nyår kom och gick. Januari passerade i stilla lunk. Februari var på väg att ta slut när jag ändå hade ett ärende till vårt sjukhus. Tänkte att jag tittar in för att se hur det gick med hans tid.
Första sköterskan såg lite generad ut, och skickade mig vidare. För hon hittade inte anteckningen om att jag hade ringt.
Det gjorde inte den andra sköterskan heller. På min fråga om vem som jag hade kunnat tänkas ha pratat med blev svaret: Det vet jag inte. För det var inte jag, men jag har hand om alla tidsbokningar. Och att ringa hit och få komma med i kön för båda sjukhusen går absolut inte.
Men jag har ju pratat med någon som lovat mig de här sakerna, blev min motfråga.
Det kan jag inte tänka mig, blev hennes svar.

Så han fick en ny tid. I slutet på mars. Med andra ord, om personen jag pratade med hade skrivit upp och gjort det hon skulle ha gjort, så hade min sambos sjukskrivning varit mer än klar, när jag var där och frågade vad som hade hänt.

Nu började nästa cirkus. Dagkirurgi kallas den. (Ska tillägga att personalen som jobbar på Dagkirurgin är hur rara och trevliga som helst. Ingen skugga ska falla över dom).
För det första får man veta att man ett visst datum har fått en tid för operation. Men det inte säkert. För det är mycket som kan hända innan man är där, och det är inte säkert att man blir opererad just den dagen, det ska man ha klart för sig.
Sedan ska man fylla i ett papper om hur man mår, ta ledig ifrån jobbet en specifik dag, åka och lämna pappret och samtidigt få information ifrån en sköterska om hur operationen går till, vad som kan hända och så vidare och så vidare.
Min sambo gjorde det, tog ledig den specifika dagen, åkte dit, med sitt papper. Men det fanns ingen som hade tid med honom. För personen som hade hand om detta var sjuk, och det kan ju alla bli. Men det fanns INGEN som kunde ta hand om detta istället. Inte ens så mycket att dom kunde bemöda sig med att ringa och säga: Du, det är ingen mening att du åker hit idag. Vi har ingen som kan informera dig om operationen! Sorry!
Han fick i alla fall lämna lappen. Och dom skulle ringa och berätta istället. Behöver jag nämna att det inte är någon som har ringt än. Han opererades i måndags och idag är det onsdag.

Förhoppningsvis så tar det lång tid innan vi behöver ha med sjukvården att göra igen. I alla fall för min sambos del.
Att behöva kämpa mot sjukvården för att få hjälp är tröstlöst. Frasen: Vi gör bara vårt jobb! fungerar inte längre. Visa lite cohones, ta lite ansvar för den du möter och som är i trångmål. Ställ lite krav på cheferna och sluta vara sådana mesar. Ni kan ert jobb, och gör det bra, när ni slutar behandla oss patienter som en grå massa som bara ställer till bekymmer. Vi kontaktar inte er för att vara elak, vi gör det för att vi vill ha hjälp. Vi vill inte möta sköterskor som har röntgensyn som kan avgöra om något är brutet bara genom att titta på en person, eller sköterskor som säger: Ja, jag vill ju inte ställa en diagnos på ditt ögonproblem via telefon. Men jag tror… Visa er kompetens, den ni vill ha mer betalt för och då ska jag börja byta åsikt om dom där pengarna ni vill ha extra.
Själv ska jag försöka få hjälp för att få reda på varför jag har värk. Det har bara gått 5-6 år sedan jag började kämpa med det. Jag fick en remiss till reumatologen en gång, läkaren lämnade mig med orden: Förvänta dig inte att dom kommer att ta emot den. Det gjorde dom, efter att jag ringt och kompletterad den med högst väsentlig information. Men trägen vinner, eller dör.

 

 

Vårkänsla

Då är den här. Årets första vårdag.
Plötsligt gör sig alla ”beach2012″måsten till känna. Alla saker man ska ha fixat till våren, som inte är fixat. I vintermörkret kan man smussla och ha ursäkter till att inte skruva med bilen, jogga eller måla staketet. Men icke mer. rabatten ska rensas, sommardäcken ska på (och med dem, årets första vaxning av bilen), barnen ska ha nya kläder och hundarna ska få längre promenader. Man kommer hem från jobbet och känner doften av grillat från grannarna. Då är falukorv med makaroner rätt avlägset, och man får lägga 2timmar från förberedelse till mat på bordet med grillen. Man ser folk med cabriolet som kör nercabbat i 8 plusgrader ”bara för att” och motorcyklister huttrar förbi en på motorvägen. Kan ge mig den på att båda kategorierna kostar skattebetalare pengar när dom blir sjuka och ska vara hemma från jobbet!
Tror vi alla kan vara överens om att vintern lika gärna kunde bestå. Så slipper man alla dessa krav och måsten som kommer på våren.

 

Mobiltelefon version 12.163.17 var god dröj

Jag vill sticka ut hakan och säga att jag har en naturlig fallenhet för tekniska prylar, och givetvis ett stor intresse för detta.
Så fort det kommer en ny produkt på marknaden vill jag klämma, känna, titta, lukta och gud vet vad. Vissa tycker nog det låter lite perverst, men det är naturligt för mig.
Tekniken går framåt och det är svårt att förstå att tex kamera i mobilen knappt fanns för 10 år sedan. Idag filmar dom i fullHD, med stereoljud. vissa till och med i 3D och dolby digital.
Idag skulle jag överraska min sambo med ny telefon. Vilket märke jag köpte skriver jag inte, men dom är kända för att ”allt funkar”. Sambon hade en liknande telefon, fast av äldre snitt, som jag inte alls kom överens med. Och man kan säga att äpplet inte faller långt från trädet…

Ja, jag tycker om att välta mig i elände och skit. Min omgivning blir snabbt varse när det inte går som det ska. Jag startade den nya telefonen med saliv rinnande nerför mungipan. Hoppfull över att nya versionen skulle ge mig en känga för jag varit kritisk mot märket tidigare. Men icke. Att man ska behöva vara ”kärnfysiker” (undra hur smarta dom egentligen är..) för att förstå en ny telefon är ju löjligt.
Jag tillhör inte typen som säger ”en telefon ska man ringa med” för jag tycker det är kanon med en apparat man kan fotografera med, lyssna på musik, surfa nätet, ha kalender OCH ringa. Det är inte en telefon längre, det är en vän. Kanske mannens (och kvinnans) bästa vän. Hunden har fått lämna plats åt en mobiltelefon.

Men telefoner, precis som hundar, kan driva mig till vansinne. Det finns en gräns för hur svårt, hur rörigt och hur avancerat det kan vara. Förr i tiden hade man en liten handskriven bok brevid sin cobra-telefon, med nummer till nära och kära. Där var kanske 20-30 nummer. Idag har man synkat kontakter till facebook, kalender och gamla nummer till någon man köpte något av för 4 år sedan. Jag vet inte hur många kontakter jag själv har och vågar inte se efter. Läsa en saga för barnen på kvällen gör man inte år 2012. Man har en spelningslista med vaggvisor i spotify som barnen lyssnar på när dom ska sova. Recept, inköpslista och tillagning sker allt via telefonen. Nästa steg är att gps synkar hemkomst och startar ugnen på 225grader varmluft innan man kommer hem.

Efter 3 timmar har jag fortfarande inte lyckas återställa alla appar, kalender, telefonnummer och bilder. Och jag kan ju sånt här.
Kanske ska man ge sambon en handskriven liten bok med telefonnummer till de viktiga personerna. Hon kan även anteckna saker och rita av bilder. Då är vi tillbaka på mobiltelefon 1.0 och då kan inget gå fel.

Telefonförsäljare, shove it up!

Att dra folk över en kam gör jag sällan men som med alla regler finns det undantag, det ena undantaget tänker jag inte diskutera här utan håller för mig själva men den andra gruppen är dessa jävla telefonförsäljare. Visst sitter där en vanlig människa men det skiter jag totalt i när dom väl ringer upp just mig.

När dessa parasiter ringer (och varför ALLTID mitt i maten?) och målar upp en bild av att just deras produkt är i stort sett den enda av sitt slag och är långt mer överlägsen alla konkurrenters försök till motsvarighet samt till ett pris som är så fantastiskt så det är inte klokt då blir jag så jävla trött, alltså det är så patetiskt och  nervärderande att försöka sälja på oss allt möjligt skit  som inte så sällan är baserat på skit produkter/lösningar, ibland känns det som att det är skit som inte går att kränga någon annanstans liksom.

Senast idag blev jag uppringd av ett mkt välkänt telebolag i Svedala, dom hade installerat ny utrustning i min närhet och deras mätningar visade minsann att jag kunde få bredband på 15 eller 25 mbps det vara bara att välja vad som föll i smaken.

Jag bad dom återkomma senare under dagen vilket dom efter mkt gnäll och snack om hur brått det var accepterade Jag ringde då och kollade med min nuvarande lev. som är originalet inom branschen och precis som jag misstänkte finns ingen seriös lösning utan skall det gå via koppar är det 2mbps som gäller inget annat, precis som det varit dom sista 5 åren.

Att försöka sälja på mig mobilt bredband på 25mbps i en håla i en svacka långt utanför civilisationen kan dom bara fetglömma och något annat än någon enstaka mbps hade förvånat mig ordentligt, jag ser tydligt hur ett flertal mobilleverantörer har svåra mottagningsproblem här.

Försäljaren gav inte upp direkt utan fortsatte babbla om hur bra allt det nya var och snabbt var det minsann, han tryckte på ett flertal gånger gällande min rätt att reklamera inom 14 dagar om jag inte var nöjd, allt för att få en sign..  Nåja till slut efter att jag varit tydlig rörande mitt ointresse för denna produkt gav han upp :-)

Nu är det ju inte så att det bara är denna typ av telefonförsäljare som ringer och småbluffar  och dessutom av någon konstig anledning alltid har så jävla bråttom att  signa dealen ” den gäller bara idag”  och   bla  bla bla…

Det som är mest irriterande är dom  inte kan ta ett nej utan börjar jiddra vidare trots tydliga hints om att jag VERKLIGEN inte är intresserad, vissa ger sig inte förrän man skriker NEEEEJJ! och en del fortsätter trots detta.

Näe på senare år har det verkligen ökat i omfång och numera ringer dom senare på kvällen och försöker kränga på oss rakhyvlar,elavtal,strumpor,tidningar och guuud vet allt skit som vi sannerligen inte vill ha. Att man är NIXAD verkar säljarna helt strunta i utan det rings hej vilt.

Något jag verkligen gillar är ett motmanus för att sätta dessa olustiga typer på  plats. Det finns ett fleral olika men jag länkar till det jag brukar köra. http://egbg.home.xs4all.nl/motmanuskript.html förvisso  inte så ofta jag använder det men nog funkar det för att få tyst på dom!

En sak som bara är för mycket är den här ”nya” trenden att ringa upp och sedan lägga på precis när man svarar, någon slags automatiserad uppringningstjänst som fallerar eller vad vet jag, extremt störigt och bitterhetsframkallande, hade jag haft en telemarketingwoododocka hade den sett ut som en överbelastad nåldyna DIREKT!

Ett annat knep jag kör med på senare tid mot detta avskum är, att när vibbarna säger telemarketing lyfter jag luren och lyssnar, hör jag att det är samtal från ett callceneter lägger jag på omgående, tillfredställelsen blir som lite plåtser på såren.

En annan sak, har ni tänk på bilderna på olika callcenters och folket som jobbar där? Det är bara en massa fotomodeller i finkläder med ett påklistrat fejksmajl, bara precis glöm den bilden! för i verkligheten är det Gun från Staffanstorp och alla hennes vänner från Viktväktarna som tar emot samtalen så är det bara!

Näe död åt telemarketing!!

 

 

 

 

 

 

 

Fler usla trafikanter..

Ja,förutom det här med en ryckig bilkö så kan vi ju börja snacka om dom som har svårt att blända av vid möte i mörker.. Alltså hur svårt kan det va att bara inse att två ljusa prickar långt framför en kan betyda en mötande bil… Om jag kan se dom så kan dom följaktligen se mig.. Alltså :dax att blända av. Måste inte va jättesvårt. Skulle man se två RÖDA prickar framför sig så betyder det för det mesta att man ligger bakom en annan bil och då kan det också va läge att blända av för oftast har dom en backspegel (sitter i mitten av bilen där inne, används för att se bakåt). Och då kan det också blända.. Undantaget från denna regel är kurvor då dom flesta bilars lyktor än så länge inte följer vägen, utan lyser rakt fram.. Beroende på vilket håll kurvan svänger åt kan man i vissa lägen vänta lite längre med att blända av.MEN MAN KAN ALDRIG SKITA I DET!!!!

Såja nu möts vi redo i mörkret och bländar av för varandra så att vi lättare kan upptäcka andra faror som kan va bra att se…

Jämställdhet(s)

Ja

Det råder inte jämställdhet, men väl jämställdhets. Man hetsar fram jämställdhet. Chefsjobb ska helt plötsligt inte komma naturligt, det ska kvoteras fram.

Varför pratas det bara om så få kvinnor på chefspositioner? Jag tänker på de män som idag går ute och sliter i detta pissväder med snö och blåst. Varför skrivs det aldrig om jämställdhetskvoten där? På somrarna, längst vägbyggena på motorvägarna, kraftigt mansdominerade. Skitigt, varmt, och inte minst livsfarligt. Varför skrivs det inte om kvinnor som vill ha de jobben?

nej det är chefsjobben man (”kvinnan” sett ur jämställdhetes öga) vill åt.

Det startas parti som till synes endast har en uppgift, att se till att kvinnorna får det bättre i samhället. Men man kallar det jämställdhet. det är lättare att sälja in. Men är det bara kvinnor som på vissa håll har det dåligt?

Man pratar sällan om arbetsplatsolyckor, genomsnittsålder, och det mest förbjudna av allt, misshandel av män. Misshandel kan vara så långt mycket mer än fysisk misshandel. Och det är bara den fyskiska misshandeln, den som oftast utövas av män, som kommer upp till ytan, och debatteras om i tvrutan. Det finns psykisk misshandel. Här är det ju även män som drabbas, men vem tar upp deras kamp? Vem för deras talan?

I krig pratas det bara om ”kvinnor och barn” och visst är det hemskt att människor dör i krigen. Ja männen också för den delen…. Ibland känns det inte som om att männen ses som människor, som faktiskt också kan känna smärta när buken fläks upp av en ganat.

Det finns en lag mot kvinnofridskränkning. Varför finns det inte en lag mot mansfridskränkning. Om ett brott begås ska man väl behandlas lika inför lagen, oavsett kön? Men sitter man och ropar jämställdhet för fulla muggar så kanske man se till att lagar är jämställda först, och inte driva fram en lag som endast gäller för kvinnor som skadas av män.

Många av de kvinnor jag känner bryr sig själv inte så mycket om allt detta dravel. Mannen och kvinnan har evolverats bredvid varandra under årtusenden, vi har kompletterat varandra otroligt bra och tar del av våra respektives  fördelar. Men nu, på ett par decenier ska dessa roller suddas ut?  För nog är det så att samhället är ganska jämställt om man ser tillhelheten, dvs män tjänar mer, men då jobbar dom ofta mycket hårdare, ibland under livsfarliga förhållande. Men dom tjänar mer, det är det enda man ser, och kan visa andra.

Lika lön för lika arbete kan jag gjuta fast i betong. Men då ska det vara lika arbete också. Om man, man eller kvinna, inte passar på jobbet utan får det pga sitt kön är det allt annat än rättvist. Resultatet blir jämställt, men det är orättvist oavsett. Jag har arbetat under en kvinnlig chef och hon var mycket bra chef. Inte PK-placerad för fem öre, utan hon gjorde ett superbra jobb. Hon hade samma lön som tidigare och efterföljande chefer på det jobbet.

Livet är orättvist oavsett om man föds med XXX eller XXXXX.
Dax och skotta snö.

Kö(r)

Alla har någon gång upplevt ilska i trafiken. Vissa är ständigt irriterade över hur andra idioter agerar. Vissa med mer tålamod har säkert åkt med någon som ursinnigt häver ur sig glåpord över sina medtrafikanter.
Jag tillhör kategorin bittert suckande. Brukar varken hytta med näve eller skrika. Men jag kan förundras över hur vissa människor ens har förmåga att starta en bil, med tanke på hur primitivt deras sätt att tänka är.
Det kan vara mycket som retar mig. Men jag försöker förstå den andra trafikantens situation.
Tex någon som ligger under hastigheten på en 1filig väg med vajer. Personen kanske inte är så säker bakom ratten och vill hålla sitt eget tempo. Det kan jag ta.
Någon glömmer blinka och svänger in precis framför mig, när jag suttit och väntat mig att personen ska köra förbi. Det är sånt som händer.
Folk som inte kanske inte hittar så bra, slår på sin blinkers och byter körfält mitt framför en. Helt ok. alla gör misstag.

Men. Tanken är att man ska bittra, och något jag blir bitter, förbannad och trött på är att folk INTE KAN LÄRA SIG KÖRA MED FLYT I EN KÖ!!!
Hur många har inte suttit i en lång kö, som sen bara löses upp. Helt utan anledning. Hur uppstod den? Varför? Och vad kan man göra för att förhindra det?
Ofta uppstår den vid 2-1 väg. Stressade egoister ligger i full fart i vänsterfilen, drar på blinkersen och kastar sig in framför bilarna dom precis kört om. Ett antal bilar bromsar, och det bildas en kedjereaktion bakåt i ledet. Eftersom man inte kan planera sin körning, och förstår innebörden av att hålla avstånd får man tvärnita för att inte bli intim med bilen framför. 50bilar bak i ledet stannar det. Och så sitter vi där. ”fin natur vi har” tänker man. Det är samma jävla natur man ser varje gång man sitter i kö, på samma jävla ställe. Man kan inte skylla på misstag, man sitter i samma jävla kö, varje dag. Jag (som är en utomordentligt duktig kö-förare) ser varje snudd på bromsen som ett misslyckande i kökörning. Stillestånd är katastrof. Istället tittar jag 20-30 bilar framför bilen som kör framför mig. De som inte provat kan testa det. Mycket lärorikt. Nästa steg är att hålla avstånd och köra sakta men jämt, istället för att gasa fullt. tvärnita. gasa fullt. tvärnita etc. Detta defensiva körsätt spar på bränsle och energi.
Så man sitter där och tycker man gör bilarna bakom sig en tjänst som får ett flyt gratis. Så tittar man i backspegeln. Föraren bakom ligger precis upp i häcken på mig, och får sen bromsa. Gasar. bromsar. gasar…. Ja ni förstår. Varför inte bara följa flytet?

Nästa sak är också direkt relaterat till avstånd, fast förenat med mycket högre olycksrisk då hastigheten är högre. Det är folk som ska ligga en rakt upp i häcken på en enfilig väg, när man håller avstånd till bilen framför en.
VAD vinner bakomvarande på att stressa på det sättet? Vad vill personen uppnå? Ska jag gasa på? Då kör jag in i bilen framför mig. Ska jag gå åt sidan, halvvägs ner i diket, så att idioten kan köra om, bara för att komma på att ”oj där var visst andra bilar framför”.
Tycker det är ganska obehagligt med puckon så nära bakpartiet på mig. För om dom är så primitiva att dom inte förstår att jag inte bestämmer rytmen i trafiken framför mig, vad säger då att dom kommer hinna bromsa om jag tvingas bromsa.

Så nästa gång ni sitter i en kö och tänker på maten där hemma, eller filmen ni ska se på kvällen eller något annat. KÖR istället. sitt inte och dröm bakom ratten.